Wow, den här dagen passar ju perfekt för det som jag faktiskt gått in på bloggen för att skriva om. Vad är kärlek? Vad är kärlek?

Jag är så otroligt kär. Jag är så kär att jag beteer mig underligt, ler konstant när jag tänker på Honom, skriver kärleksbrev, citerar Shakespeare! Jag är så kär att jag ibland inte vet om det är hälsosamt.

Jag vet inte om det är så hälsosamt att vara så otroligt förälskad, kär och totalt galen i en person, trots att vi var spenderat varje ledig tid med varandra i snart 5 månader.

Jag vet inte om det är så hälsosamt att tänka på en person så mycket att jag ibland tappar fokus på mitt skolarbete för att jag bara måste få höra din röst.

Är jag galen för att jag blir varm inombords så fort jag hör dina andetag på morgonen, full av åtrå när du kysser mig och full av saknad när du går?

Är jag galen för att jag har en sådan tur att ha en pojkvän som är precis så som en pojkvän borde, eller har jag bara tur?

För jag är gärna galen!

Idag tittade jag på en film.

En väldigt speciell film. En film som jag tror säkert 90% av dem som kommer över detta inlägg inte ens hört talas om. Om du har, plz be sure to tell me. I alla fall, filmen berörde mig på ett visst sätt som är svårt att förklara.

Många kommer säkert att tänka i helt fel banor sen när jag börjar förklara vad filmen handlade om, så jag ska berätta allting i tur och ordning, och sedan kanske även förklara lite mer ordagrant vad jag försökt antyda.

Så, försök hänga med.

Filmen handlade om en liten flicka, i omkring 9års åldern, kanske 10, som i alla fall lever i en familj där berättelsen om Alice i Underlandet är välkänt. Nästan lite för mycket om man frågar många människor som anser sig själv "normala", men jag, som är allärgisk emot allt som är rätt och normalt förstår deras obsession. Jag delar den... Alice är en del av mig, och har vart ända sen jag var liten. Alice har lärt mig att man inte behöver vara perfekt. Att ingenting ska behöva vara perfekt. Plus att saker och ting blir roligare på annorlunda vis.

Den här flickan lider av en sjukdom som kallas torets, och man kan visa olika symptom men Phoebe, som flickan heter, kunde säga saker som var opassande, gå emot regler och det är något man föds med.

Dem sätter upp en skolpjäs, som såklart råkar vara just Alice in Wonderland, och Phoebe får huvudrollen.

Det är en ganska annorlunda historia om barn, vuxna och mogenhet, samt orättvisa. Se den, om ni gillar lite annorlunda filmer som ger en mycket att tänka på. Men jag råder er att kolla upp lite om just Torets innan. Eller nej föressten, se filmen bara. Den heter, precis som titeln: Phoebe in Wonderland, och en av desperate housewifes fruarna är en av dem större rollerna.

Jaja, jag har nästan redan förklarat varför filmen berörde mig en del. Dels att den gav mig en tankeställare, plus att jag känner igen mig i hennes tankesätt, just det där att drmma sig bort, fantisera om annat än det som är relevant. Det var jag, för många år sedan. Fast jag hade inte torets, utan jag var bara en tankspridd och fantasifull liten flicka med många känslor inom mig. Det hände att mina lärare frågade mig om ja var deprimerad eller kände mig ensam, efetrsom jag gärna hll mig undan och skrev dikter och berättelser som en liten flicka inte ens borde veta om. Men jag var välinformerad, klok och modig. Och det var precis vad min mor sade till dessa oroliga lärare.Och det var en början till min framgång.

Tack mamma!

Vi kan säga såhär, kort och enkelt. Jag kan inte laga mat... Borde ta lektioner av min pojkvän eller något för jag klarar knappt av att koka makaroner. Shame on me.

Men nu vet ni det.

Och ändå lyckades jag få MVG på hemkunskapen i grundskolan. Jag måste vart en riktig r*vslickare, eller så kanske jag är rätt bra på att baka.

Men jag menar, vem kan inte låta dem andra i gruppen göra pizza-degen medans jag själv skär upp påläggen och sedan stör ut dem.

För alla er som är i samma situation som jag, LÄR ER! Det är såhär man får bra betyg även fast man inte kan!

Jag funderar på en sak. Alla säger ju att man ska passa sig för att sticka ut från mängden på et dåligt sätt. Det finns till och med ordspråk som säger: som man bäddar får man ligga! Hårda ord, och hur man än gör verkar det som att Han -däruppe, straffar en för att man inte är perfekt. Hur ska man då göra?

Ibland orkar inte folk med mig, eftersom alla klarar inte av att vara med någon som trivs med sig själv och faktiskt kan ta en komplimang utan att protestera. Det är så vanligt att vara osäker på sig själv och hata sitt utseende i min ålder att jag snart börjar undra om det är en trend eller om ungdomar nuförtiden verkligen är deprimerade hippies med rinnande mascara och penispumpar. Alla vill ändra på sig själva, vilket jag tycker är deprimerande...

I alla fall, folk står ibland inte ut med mig, men oftast är det jag som inte står ut med folket. Do you get that? Så jag driver hellre omkring för mig själv i min egen lilla värld än att umgås med folk som jag anser inte ger mig någon tillfredställning alls. Whooa, det lät speciellt, men jag tror att det är ett tankesätt som ni flesta läsare faktiskt inte förstår på så sätt som jag lägger upp det.

Vad jag menar är att alla verkar vara så rädda för att vara ensamma. Att inte ha några vänner, vara helt ensam.

Man är en fegis om man inte vågar vara ensam... En riktig kyckling! För det är så otroligt skönt att vara ensam ibland. Jag brukar dra mig undan i klassen till exempel, för jag har inte riktigt hittat mitt kall där, är väl annorlunda än dem flesta, på ett bra sätt, så jag har dragit mig undan. Och i dem flesta fall kommer resten efter... Dem försöker få mig att bli en del av dem, säger massa lame ass stuff om att "klart att du ska vara med" eller "kom igen, var inte så tråkig, du ska inte behöva vara ensam"

Det låter f*n som att jag väljer att vara en mobbad tönt, men jag är för stark för att vara det.

Tro mig, vissa försöker verkligen att trycka ner på det som dem tror jag utspelar mig vara. Har fått höra meningar som "Vem tror hon att hon är?" eller "Hon tror sig vara bättre än alla andra, patetiskt..."

Jag skrattar faktiskt lite åt rykterna jag hört. På något sätt underhåller dem mig något så otroligt.

Det roligaste är att dem försöker trycka ner mig dag för dag men jag bara svarar trevligt och proffsigt och deras ansikten gapar av förvåning och irritationen växer inom dem. Dem mår dåligt över att försöka få mig att må dåligt.

Men en sak är säker. Jag är verkligen inte ensam. När jag vill kan jag passa bra in i klassen, många gillar att prata med mig, och jag har många vänner utanför skolan, samt en äldre pojkvän. Haha! Så mitt liv äger, speciellt över hatiska bitches som försöker få mitt liv miserabelt.

Hejja mig!

Fan vad jag hatar Apple måste jag bara säga. Det går inte att kopiera bilder och klistra in... Så värdelöst!

Nej jag är en tjej som gillar det gamla vanliga, ordinär, pc, manuellt! Yey, here we go! Nej men seriöst, vad är det med Apple och deras krångliga extrashit som bara ett geni skulle förstå... Och jag är inte ett geni, bara smart, så det så!

Det här kommer att bli bra! Toppen med andra ord. Herregud! Mina föräldrar. Vi pratar alltså om kvinnan som bar mig, kilon som bara tog plats i nio månader. Kvinnan som gav mig liv! Och mannen som bidorg med spermien, ofc. Men det var mor min som fick kämpa med skiten i nio månader. Det är något som jag måste ge henne lite credit för.

Vi kan ju börja från början...

Jo det är såhär: Jag blev gjord på en båt, av två oansvariga "liteäldreungdomar", omkring 24, 26 för att vara mer exakt. Dem struntade, eller glömde protektion, eller så var jag redan som spermie en stark individ som kunde ta mig igenom det mesta.

Det gäller att vara stark för att lyckas. I alla fall. Jag blev gjord, mamma upptäckte att hon var gravid och sedan bar det utför.

Ni kanske, eller uppenbarligen, inte är så intresserade av hela min förbaskade historia, men kan ju säga att mamma uppoffrade en hel del för min skull, och mormor var där hela tiden:)

Pappa, ja vad hände med honom? Inte mycket faktikt. Dem gjorde slut innan jag ens blivit född, och jag klandrar dem inte. Vissa männsikor passar inte. Och dem försökte faktiskt, försökte få ihop något, men inte ens lilla oemotståndliga jag kunde reparera något som inte fungerat. Men det är, precis som en kvinna sa till mig på tåget idag: så typiskt svenskt! Alla svenskar "get divorced"! Halleluja!

Men mamma har uppfostrat mig väl, tycker jag i alla fall. Får ofta kommentarer om att jag är väldigt väluppfostrad och mogen, vilket jag inte riktigt förstår vad dem fått det ifrån. Jag tycker bara att jag är välinformerad, sen vad som pågår i mitt huvud som ingen annan vet är en helt annan sak. Det är ju därför jag startade denna blogg, för att få utlopp för mina tankar. Men det känns som att jag inte riktigt fått utlopp än, men det kommer nog.

I alla fall, vi bor i underbara storstaden, the city that never sleeps, medans pappa bor i ingenmansland... Landskapet där hela befolkningen sover. Yey! Okej, tar nog tillbaka det lite. Peace and love, den största och mest underbara festival äger rum här på sommarlovet, men antagligen för att det finns så mycket gräs att vara på. Haha!

Vad mer kan jag säga än att min mamma har gjort ett väldigt bra jobb. Hon har fostrat mig till att vara mig själv, alltså helt unik, inte någon liten sorglig fjortis som älskar alla omkring en, även om dem precis träffats, och klär sig i samma mjuiksbyxor och gina tricot utstyrslar som alla andra sorgliga. Nej, om jag har något att förmedla som faktiskt har en mening är att man ska inte vara rädd för att vara sig själv. Sen om du är en fjortis med SSS-byxor, så fine. Men våga i alla fall stå för titeln som alla ger dig! För jag vet inte en enda fjortis som faktiskt kallar sig själva det. Lite som Tramps... dem erkänner varken för sig själva eller andra vad dem håller på med, inte för att jag har något emot dem. Alla hittar sig själva på olika sätt.

Vi kan avlsluta med att jag berättar att jag just nu sitter uti ingenmansland med en snarkande pappa i soffan brevid och bloggar på hans Apple som han är så stolt över men ine ens köpt själv. Haha. Han är ju för söt.

Anyway... så då vet ni vad jag kommer sysselsätta mig dem sista dagarna på lovet. Hurray!