Idag tittade jag på en film.

En väldigt speciell film. En film som jag tror säkert 90% av dem som kommer över detta inlägg inte ens hört talas om. Om du har, plz be sure to tell me. I alla fall, filmen berörde mig på ett visst sätt som är svårt att förklara.

Många kommer säkert att tänka i helt fel banor sen när jag börjar förklara vad filmen handlade om, så jag ska berätta allting i tur och ordning, och sedan kanske även förklara lite mer ordagrant vad jag försökt antyda.

Så, försök hänga med.

Filmen handlade om en liten flicka, i omkring 9års åldern, kanske 10, som i alla fall lever i en familj där berättelsen om Alice i Underlandet är välkänt. Nästan lite för mycket om man frågar många människor som anser sig själv "normala", men jag, som är allärgisk emot allt som är rätt och normalt förstår deras obsession. Jag delar den... Alice är en del av mig, och har vart ända sen jag var liten. Alice har lärt mig att man inte behöver vara perfekt. Att ingenting ska behöva vara perfekt. Plus att saker och ting blir roligare på annorlunda vis.

Den här flickan lider av en sjukdom som kallas torets, och man kan visa olika symptom men Phoebe, som flickan heter, kunde säga saker som var opassande, gå emot regler och det är något man föds med.

Dem sätter upp en skolpjäs, som såklart råkar vara just Alice in Wonderland, och Phoebe får huvudrollen.

Det är en ganska annorlunda historia om barn, vuxna och mogenhet, samt orättvisa. Se den, om ni gillar lite annorlunda filmer som ger en mycket att tänka på. Men jag råder er att kolla upp lite om just Torets innan. Eller nej föressten, se filmen bara. Den heter, precis som titeln: Phoebe in Wonderland, och en av desperate housewifes fruarna är en av dem större rollerna.

Jaja, jag har nästan redan förklarat varför filmen berörde mig en del. Dels att den gav mig en tankeställare, plus att jag känner igen mig i hennes tankesätt, just det där att drmma sig bort, fantisera om annat än det som är relevant. Det var jag, för många år sedan. Fast jag hade inte torets, utan jag var bara en tankspridd och fantasifull liten flicka med många känslor inom mig. Det hände att mina lärare frågade mig om ja var deprimerad eller kände mig ensam, efetrsom jag gärna hll mig undan och skrev dikter och berättelser som en liten flicka inte ens borde veta om. Men jag var välinformerad, klok och modig. Och det var precis vad min mor sade till dessa oroliga lärare.Och det var en början till min framgång.

Tack mamma!

Vi kan säga såhär, kort och enkelt. Jag kan inte laga mat... Borde ta lektioner av min pojkvän eller något för jag klarar knappt av att koka makaroner. Shame on me.

Men nu vet ni det.

Och ändå lyckades jag få MVG på hemkunskapen i grundskolan. Jag måste vart en riktig r*vslickare, eller så kanske jag är rätt bra på att baka.

Men jag menar, vem kan inte låta dem andra i gruppen göra pizza-degen medans jag själv skär upp påläggen och sedan stör ut dem.

För alla er som är i samma situation som jag, LÄR ER! Det är såhär man får bra betyg även fast man inte kan!