Jag har faktiskt glömt bort dig för tillfället. Jag håller mig undan. Jag svarar på sina sms, men jag ringer aldrig mer. Du får inte ringa mig heller. Jag kan inte se dig mer. Mer än så som vi redan ses. Jag kan inte se dig som något mer än vänner. Detär så det måste gå till, annars skadar vi varandra bara mer än nödvändigt. Det är så det måste bli!

Det bästa med denna blogg är att nästan ingen läser den^^ Så jag kan vara helt personlig, på ett anonymt vis och skriva mina tankar utan att känna behov av att andra ska bli nöjda eller förstå det jag skrivit.

Jag är kär. I två personer. I TVÅ PERSONER! Det är fan inte rätt... eller lätt... Fan också!

Jag älskar dig älskling! Helt klart, och jag tänker inte lämna dig! Inte någonsin! Eller okej, jag vet int hur framtiden ser ut, men just nu är mina känslor dina. Tror du iallafall. Jag vet faktiskt inte om jag är bara din.

Jag lovar, jag skulle aldrig vara otrogen, eller göra något som är helt fel, att gå över gränsen har aldrig riktigt vart min grej, och speciellt inte nu när du är så underbar, snygg, speciell och massa mer! Jag älskar att vara en del av ditt liv, men ändå kan jag inte riktigt släppa mitt... SKIT!!!!

Jag har en speciell vän, som jag älskar också. Om vi säger såhär: Jag skulle inte kunna hålla mig undan om vi vore i samma rum. Med andra skulle det vara lätt, känner ingen attraktion för någon annan, men om jag i samma rum som denna kille istället för dig skulle jag nog inte kunna hålla mig från att gå över gränsen. Så jag försöker hålla mig undan. Men det är frustrerande!

Förlåt mig, jag försöker lämna mitt förflutna bakom mig, men när jag inte vill förlora personer som jag borde släppa är jag inte stark nog.

Jag försöker intala mig att vi bara är vänner, och hitills har det fungerat gnska bra. Men om jag vara ärlig tär det på mig. Min insida får skrubbsår, men jag kan leva med det. I allafall så länge jag är stark nog.

När det går över gränsen ska jag göra rätt beslut, men just nu vill jag bara drömma. För jag är inte redo att glömma än...