Jag har faktiskt glömt bort dig för tillfället. Jag håller mig undan. Jag svarar på sina sms, men jag ringer aldrig mer. Du får inte ringa mig heller. Jag kan inte se dig mer. Mer än så som vi redan ses. Jag kan inte se dig som något mer än vänner. Detär så det måste gå till, annars skadar vi varandra bara mer än nödvändigt. Det är så det måste bli!

Det bästa med denna blogg är att nästan ingen läser den^^ Så jag kan vara helt personlig, på ett anonymt vis och skriva mina tankar utan att känna behov av att andra ska bli nöjda eller förstå det jag skrivit.

Jag är kär. I två personer. I TVÅ PERSONER! Det är fan inte rätt... eller lätt... Fan också!

Jag älskar dig älskling! Helt klart, och jag tänker inte lämna dig! Inte någonsin! Eller okej, jag vet int hur framtiden ser ut, men just nu är mina känslor dina. Tror du iallafall. Jag vet faktiskt inte om jag är bara din.

Jag lovar, jag skulle aldrig vara otrogen, eller göra något som är helt fel, att gå över gränsen har aldrig riktigt vart min grej, och speciellt inte nu när du är så underbar, snygg, speciell och massa mer! Jag älskar att vara en del av ditt liv, men ändå kan jag inte riktigt släppa mitt... SKIT!!!!

Jag har en speciell vän, som jag älskar också. Om vi säger såhär: Jag skulle inte kunna hålla mig undan om vi vore i samma rum. Med andra skulle det vara lätt, känner ingen attraktion för någon annan, men om jag i samma rum som denna kille istället för dig skulle jag nog inte kunna hålla mig från att gå över gränsen. Så jag försöker hålla mig undan. Men det är frustrerande!

Förlåt mig, jag försöker lämna mitt förflutna bakom mig, men när jag inte vill förlora personer som jag borde släppa är jag inte stark nog.

Jag försöker intala mig att vi bara är vänner, och hitills har det fungerat gnska bra. Men om jag vara ärlig tär det på mig. Min insida får skrubbsår, men jag kan leva med det. I allafall så länge jag är stark nog.

När det går över gränsen ska jag göra rätt beslut, men just nu vill jag bara drömma. För jag är inte redo att glömma än...

Wow, den här dagen passar ju perfekt för det som jag faktiskt gått in på bloggen för att skriva om. Vad är kärlek? Vad är kärlek?

Jag är så otroligt kär. Jag är så kär att jag beteer mig underligt, ler konstant när jag tänker på Honom, skriver kärleksbrev, citerar Shakespeare! Jag är så kär att jag ibland inte vet om det är hälsosamt.

Jag vet inte om det är så hälsosamt att vara så otroligt förälskad, kär och totalt galen i en person, trots att vi var spenderat varje ledig tid med varandra i snart 5 månader.

Jag vet inte om det är så hälsosamt att tänka på en person så mycket att jag ibland tappar fokus på mitt skolarbete för att jag bara måste få höra din röst.

Är jag galen för att jag blir varm inombords så fort jag hör dina andetag på morgonen, full av åtrå när du kysser mig och full av saknad när du går?

Är jag galen för att jag har en sådan tur att ha en pojkvän som är precis så som en pojkvän borde, eller har jag bara tur?

För jag är gärna galen!

Idag tittade jag på en film.

En väldigt speciell film. En film som jag tror säkert 90% av dem som kommer över detta inlägg inte ens hört talas om. Om du har, plz be sure to tell me. I alla fall, filmen berörde mig på ett visst sätt som är svårt att förklara.

Många kommer säkert att tänka i helt fel banor sen när jag börjar förklara vad filmen handlade om, så jag ska berätta allting i tur och ordning, och sedan kanske även förklara lite mer ordagrant vad jag försökt antyda.

Så, försök hänga med.

Filmen handlade om en liten flicka, i omkring 9års åldern, kanske 10, som i alla fall lever i en familj där berättelsen om Alice i Underlandet är välkänt. Nästan lite för mycket om man frågar många människor som anser sig själv "normala", men jag, som är allärgisk emot allt som är rätt och normalt förstår deras obsession. Jag delar den... Alice är en del av mig, och har vart ända sen jag var liten. Alice har lärt mig att man inte behöver vara perfekt. Att ingenting ska behöva vara perfekt. Plus att saker och ting blir roligare på annorlunda vis.

Den här flickan lider av en sjukdom som kallas torets, och man kan visa olika symptom men Phoebe, som flickan heter, kunde säga saker som var opassande, gå emot regler och det är något man föds med.

Dem sätter upp en skolpjäs, som såklart råkar vara just Alice in Wonderland, och Phoebe får huvudrollen.

Det är en ganska annorlunda historia om barn, vuxna och mogenhet, samt orättvisa. Se den, om ni gillar lite annorlunda filmer som ger en mycket att tänka på. Men jag råder er att kolla upp lite om just Torets innan. Eller nej föressten, se filmen bara. Den heter, precis som titeln: Phoebe in Wonderland, och en av desperate housewifes fruarna är en av dem större rollerna.

Jaja, jag har nästan redan förklarat varför filmen berörde mig en del. Dels att den gav mig en tankeställare, plus att jag känner igen mig i hennes tankesätt, just det där att drmma sig bort, fantisera om annat än det som är relevant. Det var jag, för många år sedan. Fast jag hade inte torets, utan jag var bara en tankspridd och fantasifull liten flicka med många känslor inom mig. Det hände att mina lärare frågade mig om ja var deprimerad eller kände mig ensam, efetrsom jag gärna hll mig undan och skrev dikter och berättelser som en liten flicka inte ens borde veta om. Men jag var välinformerad, klok och modig. Och det var precis vad min mor sade till dessa oroliga lärare.Och det var en början till min framgång.

Tack mamma!

Jag funderar på en sak. Alla säger ju att man ska passa sig för att sticka ut från mängden på et dåligt sätt. Det finns till och med ordspråk som säger: som man bäddar får man ligga! Hårda ord, och hur man än gör verkar det som att Han -däruppe, straffar en för att man inte är perfekt. Hur ska man då göra?

Ibland orkar inte folk med mig, eftersom alla klarar inte av att vara med någon som trivs med sig själv och faktiskt kan ta en komplimang utan att protestera. Det är så vanligt att vara osäker på sig själv och hata sitt utseende i min ålder att jag snart börjar undra om det är en trend eller om ungdomar nuförtiden verkligen är deprimerade hippies med rinnande mascara och penispumpar. Alla vill ändra på sig själva, vilket jag tycker är deprimerande...

I alla fall, folk står ibland inte ut med mig, men oftast är det jag som inte står ut med folket. Do you get that? Så jag driver hellre omkring för mig själv i min egen lilla värld än att umgås med folk som jag anser inte ger mig någon tillfredställning alls. Whooa, det lät speciellt, men jag tror att det är ett tankesätt som ni flesta läsare faktiskt inte förstår på så sätt som jag lägger upp det.

Vad jag menar är att alla verkar vara så rädda för att vara ensamma. Att inte ha några vänner, vara helt ensam.

Man är en fegis om man inte vågar vara ensam... En riktig kyckling! För det är så otroligt skönt att vara ensam ibland. Jag brukar dra mig undan i klassen till exempel, för jag har inte riktigt hittat mitt kall där, är väl annorlunda än dem flesta, på ett bra sätt, så jag har dragit mig undan. Och i dem flesta fall kommer resten efter... Dem försöker få mig att bli en del av dem, säger massa lame ass stuff om att "klart att du ska vara med" eller "kom igen, var inte så tråkig, du ska inte behöva vara ensam"

Det låter f*n som att jag väljer att vara en mobbad tönt, men jag är för stark för att vara det.

Tro mig, vissa försöker verkligen att trycka ner på det som dem tror jag utspelar mig vara. Har fått höra meningar som "Vem tror hon att hon är?" eller "Hon tror sig vara bättre än alla andra, patetiskt..."

Jag skrattar faktiskt lite åt rykterna jag hört. På något sätt underhåller dem mig något så otroligt.

Det roligaste är att dem försöker trycka ner mig dag för dag men jag bara svarar trevligt och proffsigt och deras ansikten gapar av förvåning och irritationen växer inom dem. Dem mår dåligt över att försöka få mig att må dåligt.

Men en sak är säker. Jag är verkligen inte ensam. När jag vill kan jag passa bra in i klassen, många gillar att prata med mig, och jag har många vänner utanför skolan, samt en äldre pojkvän. Haha! Så mitt liv äger, speciellt över hatiska bitches som försöker få mitt liv miserabelt.

Hejja mig!

Tänkte det kunde vara kul för er att lära känna mig lite mer. Och därför tänkte jag hoppa på en liten fluga... hugah! Hemskt egentligen, men lugn... jag ska vara mitt orginella, speciella jag ändå!

Det står att man ska skriva ett nytt inlägg med ny rubrik varje dag i typ 20 dagar:O Oj, jag vet inte om jag kommer klara av att blogga varje dag, men varje gång jag bloggar kommer jag i alla fall skriva om en av alla dessa topics! Yey! Lycka i denna värld!

Så ta emot mig med öppna armar och älska det jag skriver, eller hata det. Men haters only hate what they want and can't have. Så tänk på det, älsklingarrrr!

Så här kommer listan: DUN DUN DUN *fanfar*

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek 
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Vad bjuder jag på för mat? 
Dag 05 – Vad är kärlek? 
Dag 06 – Om det här vore min sista dag
Dag 07 – Min bästa vän 
Dag 08 – Ett ögonblick som förändrade allt
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Mitt favoritplagg
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Vardagslyx
Dag 14 – Självporträtt 
Dag 15 – Mina drömmar 
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne 
Dag 18 – Ett pinsamt ögonblick
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Mina förebilder
Dag 21 – Mina dåliga sidor
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Hur  muntrar jag upp mina vänner?
Dag 24 – Det här får mig att gråta 
Dag 25 – Det här är jag bra på 
Dag 26 – Mina rädslor 
Dag 27 – Min favoritplats 
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Det här ska jag bli när jag blir stor
Dag 30 – Min bästa grimas.  

Så, då får vi se hur länge jag pallar att hålla på med dethär. Men jag lovar att säga till om jag tröttnar och kör min egen grej istället!

BIG LOVE!

Vad skulle ha hänt om jag inte träffat en annan? Hade jag stått ut med att vänta på dig?

Du flirtar fortfarande hejdlöst med mig, skriver saker som egentligen är förbjudna, och om du fick välja skulle du väl ta mig på plats här och nu. Trots att jag är osminkad, bär mjukiskläder och har rufsigt hår.

"Du är alltid vacker! Låt ingen lura i dig något annat"

Vi skriver till varandra ganska ofta. Oftast börjar det med lite oskyligt kallprat, men nästan alltid avslutas det med att du önskar du vore här, att du kunde ta min pojkväns plats, att du var avundsjuk på honom och önskade att du hade hanterat det som vi hade på gång lite snyggare. För då hade jag kanske vart din.

Men nu är det försent...

Som ni märker är mitt kärleksliv ganska komplicerat. Eller egentligen är det bättre än någonsin. Det är spudlande, spännande och helt underbart. Vad ska jag säga, jag älskar min pojkän. Han är fantastisk och tillsammans skapar vi magi!

MEN, sen kommer dessa killar, eller ska vi säga hungriga kåtbockar utan gränser, som tror att det är okej att försöka dra mig in i en annan riktning. För jägare, det är precis vad ni är, och ni vill ha en trofé som ni kan vara stolt över. Och i detta fall råkar det vara jag.

Men vem vill inte ha en osminkad, fluffig, mjukistönt som är stark i sig själv och ser bra ut ändå?